Jag säger det rakt ut – jag avskyr mingeltillställningar. Att lättsamt sväva från samtal till samtal under en festkväll är något jag helst undviker. Jag vill ha riktiga möten och samtal som sätter spår. Ett sådant möte fick jag för några veckor sedan på en 40-årsfest. Samtalet vid bordet handlade om lärarnas makt över vår självbild. En kvinna berättade om hur hon hade kämpat sig genom skolgången och lämnat den med en uppfattning som kort kan sammanfattas med ”Jag har inget läshuvud.”. Ett ”icke godkänt” i bl.a. historia bekräftade hennes ointresse för det förflutna, för siffror och sammanhang.

Men många år senare ändrades allt när hon i trapphuset träffade en granne som berättade om sitt engagemang i en medeltidsförening. Hon tände på alla cylindrar, blev medlem i föreningen och är sedan dess en av de mest drivande historikerna i gruppen. Hon läser böcker om Vasatiden, tar reda på matvanor, om hur kläderna syddes osv. När jag frågade henne var hon köpte sina kläder svarade hon med tindrande stolta ögon ”Nehej, här köps inget. Vi syr precis på samma sätt som man gjorde på Gustaf Vasas tid. Så autentiskt som möjligt – det är viktigt!” Hon berättade om hur hon hela tiden samlar fakta och om hur föreningen försöker återskapa känslan av tiden när de åker till olika medeltidsveckor i Sverige eller Tyskland.  Hur kunde denna passionerade kvinna någonsin få ett IG i historia? Hennes riktiga arbete idag är bara ett arbete – det hon verkligen brinner för är livet i Tyskland på 1600 talet.

Mer än 16 000 passionerade löpare kämpade sig samma dag över 42195 meter genom Stockholms gator. Med regn, motvind och blotta 4 grader över fryspunkten som förutsättning kan man ställa sig frågan var passion slutar och galenskap börjar. Men jag vill tro att väldigt få ångrade sitt deltagande. För de flesta ligger många träningskilometer och otal av inre motiverande dialoger bakom målmedaljen. Jag själv får tårar i ögonen när jag ser ett sådant lopp, vill vara med och hör mig själv plötsligt säga högt ”Ja, nästa år är det nog dags för mitt nästa maratonlopp!”. ”Ursäkta, var det jag som sa det?” undrar min inre röst som förra året hade bestämt sig för att bara satsa på halvmaror framöver. Passion och känsla tar oss över våra egna hinder. Jag älskar att bli smittad av entusiasm… Ibland bortom förnuftets alla argument.

Min 14-åring som knappt kommer ur sängen innan lunch (om hon får välja) har inga problem att studsa iväg klockan sju en kall vintermorgon när hon har bestämt en ridtur genom skogen med en kompis. Passion ger energi och mental styrka.

Så frågan är: Vad får dig att brinna? När går du igång och var tankar du dina batterier?

Jag önskar dig i sommarlovets väntan och förväntan att dina lediga veckor kommer att ge dig massvis med tid för reflektion och passion. Ge dig själv utrymme för oväntade möten. Låt dig inspireras och smittas av människors engagemang (OBS! Barn är den bästa inspirationskällan!). Du kanske hittar ett nytt intresse som kommer att fylla ditt liv när hösten drar igång.

Ett som vanligt varmt ”lycka till” önskar,

Jana Söderberg